Mörkerdans, en dikt nu publicerad på Skrivarsidan.

Vardags saga, en dikt av mig. Nu publicerad på Skrivarsidan.

Dom är inte många, men ibland händer det att vanliga personer kryper ut ur sina stenar för att ge sin kritik över ens verk. Det aldrig positivt, och vill gärna försöka sig vissa sig smartare än en själv och klanka ner på det man skrivit, medan de positiva kommentarerna håller läsaren för sig själv och väljer att bara ta fram de dåliga bitarna.
Den senaste veckan har jag fått flera meddelanden från okända personer som vill sätta sig ner och ta en fika för att diskutera min bok och ge mig tips hur jag kan förbättra mig själv som författare.
Men saken är så här, jag har dyslektiker och jag har inte ett stort förlag bakom mig att hjälpa mig med korrigering som min recension från BTJ nämner:

BTJ recension av Mörkerskära

Hc
Myrbakk, Tobias. Mörkerskära. Vulkan. 181 s. Häftad.

Tobias Myrbakk (f. 1984), som debuterar med denna novellsamling, nämner på omslagets baksida att han kämpar med dyslexi. På ett ”egenutgivningsförlag” som Vulkan finns inga professionella redaktörer, så jag gissar att författaren har lutat sig mot rättstavningsprogram och vänner. Texterna är inte felfria – det finns en hel del meningsbyggnadsfel och den sorts felstavningar som datorprogram inte uppfångar – men läsbara. Boken innehåller ett förord, tio noveller och tre kortare stycken som bäst karakteriseras som prosapoem, och allt rör sig i eller i utkanten av skräckgenren. Det hela är inte fullgånget; språkligt saknas alltså en del och vissa idéer känns inte som om de utarbetats färdigt. Men ändå vill jag inte avfärda den här berättaren, för några av novellerna tyder på potential. Så är t.ex. den prostituerade kvinnan i ”Liftaren” som säljer sig till en demon, en vampyr och en varulv en riktigt lyckad skapelse. Med bättre stödverktyg kan Myrbakk bli någonting.

- Annika Johansson

Jag står på mina egna ben än så länge och kämpar för att en gång kunna stå i alla fall med ett ben i författarvärlden och kunna leva på det. Mörkerskära var ett sätt för mig att öppna porten att få dela med mig något jag skrivit och vissa vem jag är som författare och vad för sorts historier jag skriver.
Det finns skillnad på konstruktiv kritik och negativ kritik och det kan vara svårt att urskilja vad som är vad från kommentar till kommentar. Men oavsett vad för kritik man får, gäller det att inte lyssna och fortsätta framåt.

Håller på att rensa i kaoset av alla texter som finns uppskrivet i dator och block, några halvfärdiga och några jag inte riktigt vet vad jag ville få ut av dom. Här är en liten novell jag ville dela med mig, även om jag inte nu vet vad jag hade i tankarna när jag skrev den. En kort lite historia som jag gömt längst bak i en pärm som ingen fått läsa.
Meningslöst dravel kan man tycka.
Men allting har inte alltid en mening.
Varsågoda…

Ett tomt hjärta

Han log mot henne och strök bort håret från hennes ansikte och kysste bort tårarna från hennes kind.
“Jag älskar dig”, sa han.
Med en tom blick stirrade hon in i han ögon. “Stanna då”.
Han vek undan blicken från hennes och såg ner golvet. “Jag kan inte”, viska han.
“Varför?”
“Du älskar mig inte”, sa han sorgset.
Hon slöt sina ögon som om det han sa var sant. “Men jag älskar sig”, sa hon med ett lätt leende på läpparna.
“Nej det gör du inte, jag kan se det i dina ögon.”
“Du är min familj. Jag får dig att le och gråta. Jag lagar din mat om dagarna och värmer din säng om kvällarna. Hur kan du säga att jag inte älskar dig?”
“Dina ögon säger det du inte vågar”, sa han med tårar i ögonen.
Hennes blanka ögon såg förstående på honom och låg. Men ju mer hon log, desto ledsnare såg henne hennes ögon ut. Tårar fortsatte rinna ner för hennes röda kinder.
“Jag lovar att alltid kyssa dina läppar och bemöta dig med vänlighet, vad mer kan du önska?” Sa hon.
“Ditt hjärta”.
Hon vända huvudet mot fönstret och såg hur solen höll på att slukas av jorden. “Du har mitt hjärta”.
Han skakade på huvudet förtvivlat och krama om hennes kalla kropp. “Du kommer aldrig älska mig lika mycket som jag älskar dig”.
“Känslor jag inte kan styra över, aldrig kommer jag kunna älska någon som de älskar mig. Räcker det inte bara med en kärlek?
“Nej”, sa han dystert.
“Endast din kärlek räcker för mig”.
“Det finns inget återvända från vart vi står nu, jag måste gå”, sa han och tog ett steg närmare mot ytterdörren.
“Finns det någon annan?”
Han lutade sig mot väggen och suckade “Om det ändå vore så enkelt”.
“Kan du hålla om mig?”
Han steg fram till henne och omfamnade henne hårt. Hennes parfym smekte han sinnen och gav honom en längtande känsla. Han ville inte lämna henne, bara känna sig lika älskad som hon gjorde.
Hon kysste honom hårt medan han försökte släppa henne. Krampaktigt höll hon tag i hans ansikte, hon ville aldrig släppa.
“Jag är din för evigt om du vill ha mig”, sa hon gråtandes.
Han stod tyst och titta in i henne mörkgröna ögon och log lätt.
“När jag är förlorad i dimman hittar jag alltid ut pågrund av dig”, sa hon.
“Just därför måste jag gå”, sa han och tittade på klockan som snart var åtta. “Du måste rädda dig själv ur dimman, innan någon annan kan rädda dig.
“Gå inte”.
“Jag måste gå”, sa han och gick mot dörren.
“Stanna natten”.
“Jag måste gå”, sa han med ryggen vänd mot henne. “Släpp mig fri, jag ber dig”.
“Jag kan inte, jag behöver dig.”
“Nej du behöver hitta dig själv, jag är bara ett hinder i vägen.” Sa han och vände sig om mot henne.
“Nej, jag behöver dig.” Sa hon med stora pärlor av tårar i sina ögonvrår.
Han gick ännu fram en gång och kysste henne. Fingrarna hans drogs genom den mjuka välldoftande håret som fick håren i nacken att ställa sig upp.
“Jag stannar”, sa han.
“Nej, du har rätt, du måste gå”, sa hon.
“Men jag vill stanna, jag älskar dig så mycket att mitt hjärta brister.”
“Du måste gå. Innan det är försent”.
Han titta förvirrat på henne med tårar i ögonen. “Vad menar du?”
“Gå”.
Försiktigt backade han mot dörren med en förtvivlad blick. “Du har brutit mitt hjärta”.
“Men du har inte brutit mitt”, sa hon medan tårarna rann som floder ner för hennes kinder.
Han klev ut genom dörren och såg på henne en sista gång. Något sa honom att de aldrig skulle ses igen.
Dörren slog igen. Han har gått henne. Klockan klämtade i vardagsrummet, åtta gånger. Klockan var åtta. För alltid ska hon känna smärtan av förlust när timmen är slagen, för alltid ska hon lida att hon inte lyckats älska någon som någon älskat henne tillbaks.

Problemet många gör när det försöker skapa något är att redan från början se projektets slut. Att försöka visualisera sig framåt kan ge en tryckande hand på ryggen och få en att fortsätta, men också en ångest när man upptäcker att det man visualiserat inte blir verklighet.

Varje dag drabbas jag av det här problemet och sitter större del utav dagen och dagdrömmer istället för att göra det som jag har framför mig. Dagarna rinner plötsligt iväg och helt plötsligt ligger man ett halvår efter med det man trott skulle vara halvägs klart nu.

Därför tar jag mig tid att försöka komma bort från pressen av nytänkande och originalitet, att försöka slutföra de små projekt jag har på sidan av och fokusera på det jag har framför mig istället för det jag vill ha klart ett år framåt, att låta saker ta den tid det tar istället för att stressa fram något som kommer sluta i misslyckan. En ny början att försöka hitta passionen där jag en gång startat.

Det första på min agenda är att slutföra manuset till En gudomlig fest från Mörkerskära som illustratören och min goda vän Anna Linnea Persson ska rita. Sedan är det dags att hitta lite inspiration och få fram några noveller att få igång skrivandet, och förhoppningsvis till mitten utav juni då min semester börjar, ha tillräckligt med material att börja med min bok. Men allt återstår att se om jag kan hålla mig till schemat.