Archive for maj, 2010

Håller på att rensa i kaoset av alla texter som finns uppskrivet i dator och block, några halvfärdiga och några jag inte riktigt vet vad jag ville få ut av dom. Här är en liten novell jag ville dela med mig, även om jag inte nu vet vad jag hade i tankarna när jag skrev den. En kort lite historia som jag gömt längst bak i en pärm som ingen fått läsa.
Meningslöst dravel kan man tycka.
Men allting har inte alltid en mening.
Varsågoda…

Ett tomt hjärta

Han log mot henne och strök bort håret från hennes ansikte och kysste bort tårarna från hennes kind.
“Jag älskar dig”, sa han.
Med en tom blick stirrade hon in i han ögon. “Stanna då”.
Han vek undan blicken från hennes och såg ner golvet. “Jag kan inte”, viska han.
“Varför?”
“Du älskar mig inte”, sa han sorgset.
Hon slöt sina ögon som om det han sa var sant. “Men jag älskar sig”, sa hon med ett lätt leende på läpparna.
“Nej det gör du inte, jag kan se det i dina ögon.”
“Du är min familj. Jag får dig att le och gråta. Jag lagar din mat om dagarna och värmer din säng om kvällarna. Hur kan du säga att jag inte älskar dig?”
“Dina ögon säger det du inte vågar”, sa han med tårar i ögonen.
Hennes blanka ögon såg förstående på honom och låg. Men ju mer hon log, desto ledsnare såg henne hennes ögon ut. Tårar fortsatte rinna ner för hennes röda kinder.
“Jag lovar att alltid kyssa dina läppar och bemöta dig med vänlighet, vad mer kan du önska?” Sa hon.
“Ditt hjärta”.
Hon vända huvudet mot fönstret och såg hur solen höll på att slukas av jorden. “Du har mitt hjärta”.
Han skakade på huvudet förtvivlat och krama om hennes kalla kropp. “Du kommer aldrig älska mig lika mycket som jag älskar dig”.
“Känslor jag inte kan styra över, aldrig kommer jag kunna älska någon som de älskar mig. Räcker det inte bara med en kärlek?
“Nej”, sa han dystert.
“Endast din kärlek räcker för mig”.
“Det finns inget återvända från vart vi står nu, jag måste gå”, sa han och tog ett steg närmare mot ytterdörren.
“Finns det någon annan?”
Han lutade sig mot väggen och suckade “Om det ändå vore så enkelt”.
“Kan du hålla om mig?”
Han steg fram till henne och omfamnade henne hårt. Hennes parfym smekte han sinnen och gav honom en längtande känsla. Han ville inte lämna henne, bara känna sig lika älskad som hon gjorde.
Hon kysste honom hårt medan han försökte släppa henne. Krampaktigt höll hon tag i hans ansikte, hon ville aldrig släppa.
“Jag är din för evigt om du vill ha mig”, sa hon gråtandes.
Han stod tyst och titta in i henne mörkgröna ögon och log lätt.
“När jag är förlorad i dimman hittar jag alltid ut pågrund av dig”, sa hon.
“Just därför måste jag gå”, sa han och tittade på klockan som snart var åtta. “Du måste rädda dig själv ur dimman, innan någon annan kan rädda dig.
“Gå inte”.
“Jag måste gå”, sa han och gick mot dörren.
“Stanna natten”.
“Jag måste gå”, sa han med ryggen vänd mot henne. “Släpp mig fri, jag ber dig”.
“Jag kan inte, jag behöver dig.”
“Nej du behöver hitta dig själv, jag är bara ett hinder i vägen.” Sa han och vände sig om mot henne.
“Nej, jag behöver dig.” Sa hon med stora pärlor av tårar i sina ögonvrår.
Han gick ännu fram en gång och kysste henne. Fingrarna hans drogs genom den mjuka välldoftande håret som fick håren i nacken att ställa sig upp.
“Jag stannar”, sa han.
“Nej, du har rätt, du måste gå”, sa hon.
“Men jag vill stanna, jag älskar dig så mycket att mitt hjärta brister.”
“Du måste gå. Innan det är försent”.
Han titta förvirrat på henne med tårar i ögonen. “Vad menar du?”
“Gå”.
Försiktigt backade han mot dörren med en förtvivlad blick. “Du har brutit mitt hjärta”.
“Men du har inte brutit mitt”, sa hon medan tårarna rann som floder ner för hennes kinder.
Han klev ut genom dörren och såg på henne en sista gång. Något sa honom att de aldrig skulle ses igen.
Dörren slog igen. Han har gått henne. Klockan klämtade i vardagsrummet, åtta gånger. Klockan var åtta. För alltid ska hon känna smärtan av förlust när timmen är slagen, för alltid ska hon lida att hon inte lyckats älska någon som någon älskat henne tillbaks.

Problemet många gör när det försöker skapa något är att redan från början se projektets slut. Att försöka visualisera sig framåt kan ge en tryckande hand på ryggen och få en att fortsätta, men också en ångest när man upptäcker att det man visualiserat inte blir verklighet.

Varje dag drabbas jag av det här problemet och sitter större del utav dagen och dagdrömmer istället för att göra det som jag har framför mig. Dagarna rinner plötsligt iväg och helt plötsligt ligger man ett halvår efter med det man trott skulle vara halvägs klart nu.

Därför tar jag mig tid att försöka komma bort från pressen av nytänkande och originalitet, att försöka slutföra de små projekt jag har på sidan av och fokusera på det jag har framför mig istället för det jag vill ha klart ett år framåt, att låta saker ta den tid det tar istället för att stressa fram något som kommer sluta i misslyckan. En ny början att försöka hitta passionen där jag en gång startat.

Det första på min agenda är att slutföra manuset till En gudomlig fest från Mörkerskära som illustratören och min goda vän Anna Linnea Persson ska rita. Sedan är det dags att hitta lite inspiration och få fram några noveller att få igång skrivandet, och förhoppningsvis till mitten utav juni då min semester börjar, ha tillräckligt med material att börja med min bok. Men allt återstår att se om jag kan hålla mig till schemat.

Caitlin R. Kiernan, en författare av många science fiction och dark fantasy böcker. Hennes bok Threshold berättar om flickan Chance Matthews som behöver tid att läka såren av hennes bortgångna morfar och sin bästa vän, att försöka hitta ett sätt att återgå till vardagen. Men något döljer sig i hennes förflutna, något hon inte vill komma ihåg.

Dancy Flammarion, en albinsk kvinna letar upp Chance och berättar att hon behöver hennes hjälp. Hjälp att besegra ondskan i tunneln, som Chance en gång besökt. Ett minne hon helst vill glömma. Chance bortfärder Dancys berättelser om änglar och monster, men upptäcker snart att något ligger dolt i hennes mormors gamla arbetsrum, något som kan förklara hennes morföräldrars och bästa väns död.

Threshold får en att känna sig som i en mardröm, där tid och rum känns flyttande. De första sidorna kändes tunga av sorg, att Chance förlorat sina morföräldrar som hon levet hos sedan hennes föräldrars bortgång. Författarens språk får det att kännas som om man tappa greppet om verkligheten och man vet inte riktigt om allting händer eller om man är på tröskeln till vansinne.

Istället för att rusa fram går boken väldigt sakta fram och bygger upp stämningen som känns lång upp i ryggraden, och ju längre historien avslöjas ju svårare är det all lägga ifrån sig boken. Men boken är inte för alla, de som är vana vid det framfusiga deckarruset skulle nog inte komma förbi de första sidorna innan de lade boken åt sidan. Men oss som uppskattar att suga på karamellen lite längre innan vi kommer till den mjuka mitt kommer att älska spänningen i boken.

Threshold är en utav tre i en fristående bok serie som handlar om Chance Matthewes och Dancy Flemmington.

En dator får en lätt att distrahera sig själv från vad man egentligen borde göra. När man öppnar det där textdokumentet verkar allting så lätt. Man börjar skriva och känner att man är inne i ett riktigt flöde. Plötsligt så kommer den där lilla röda linjen under ordet som påpekar att de du skrivit är felstavat eller inte finns i ordlistan. Man stannar upp för att se vad som är fel, kanske öppnar en internet sida för att se vad som inte stämmer, man försöker lösa problemet som man egentligen borde hoppa över och fortsätta vidare.

Men inte jag.

Något i mig säger åt mig att det måste vara perfekt, att inga fel får finnas.

Plötsligt hittar jag mig själv sitta och göra något helt oväsentligt, som om jag saknar själv kontroll. Hade jag inte haft internet hade jag säkerligen vid det här laget lyckats åstadkomma mer än vad jag gör.
Därför har jag beslutat att lämna datorn åt artiklar och bloggande, och skriva hela min bok för hand. När jag sitter med mitt block är jag som förlorad i en helt annan värld, kan knappt lägga ifrån mig pennan. Att jag inte gjort det här tidigare kan man fråga sig, men nu har jag tagit beslutet att skriva allt för hand och inte förs hela första utkastet är klart så är det dags att börja lägga in det i datorn.

Vi alla följer våra olika stigar för att finna våra mål. Jag har följt många och trott mig vara på rätt väg, men tagit genväger igenom skog istället och kommit på mig själv att vara vilsen. Istället för att lägga ner min tid på att bli en bättre författare har jag försökt tvinga fram saker istället. Jag tar inte tiden att reflektera över orden på mitt papper utan förväntar mig att det ska vara perfekt så att jag kan gå vidare utan att se tillbaks.
Det var då jag upptäckte att jag var förlorad. Min bok som jag på börjad, var för på stressad att det mesta bara var i en enda stor röra och historien hade så många olika vinklingar att det inte var trovärdigt. Nästan som om jag försökt stoppa in varenda ide jag någonsin haft till en bok i en pärm.

Så jag fick lägga ner projektet och leta mig fram ur skogen för att börja om på nytt. Att ta lite tid att tänka igenom min historia jag vill berätta och ha andra projekt som noveller och artiklar på sidan om så att jag kan få en paus ibland.

En utav det största skälet till jag bestämde mig att ta upp mitt bloggande på egna domäner, med lite mer seriöst skrivande med lite mer djup istället för samma gamla offermentalitet. Hoppas du tycker om det.

Tobias Myrbakk

”The difficulty of literature is not to write, but to write what you mean”

Robert Louis Stevenson